UNIKABOXEN - 30 åriga kriget

Konfessionalism, i religiös, kristen mening är tanken om att ett totalt och ensidigt samtycke, erkännande måste föreligga när det gäller det religiösa livet och läran. Förenklat skulle man kunna säga att det är den andliga delen av nationalism. Konfessionalister tror att olika tolkningar och förståelser av religionen inte kan förenas inom en enhetlig statskyrka. Likriktning och konformism eftersträvas och olikheter och nytänkande bekämpas. En tro, ett språk, en nation. I Sverige drevs denna tanke igenom vid Uppsala möte 1593.

Fasaddekorationer i Rigas medeltida kvarter. Foto: Tommy Sörstrand.

Bakgrund och orsaker

Krigets ursprung kan direkt härledas till de omvälvningar som reformationen hade medfört i Västeuropa. Den katolska reaktionens framgångsrika motvärn, som snart förbyttes i anfall mot reformationen hade redan tidigare på flera håll lett till utbrott av blodiga så kallade religionskrig. Denna skärpning av konflikten mellan Protestanter och Katoliker fick i Tyskland ett särskilt svåröverskådligt förlopp genom den mångfald av motstridiga intressen som fanns i det splittrade landet.

Europa och områden kring medelhavet ca 1560. Bild hämtad från Google.

Det Habsburgska husets försök att återuppbygga det Tysk-Romerska riket, som pågått ända sedan Rudolf av Habsburgs uppstigande på tronen 1273, fick ny energi av tidens religösa konflikt. Verkningarna av reformationen och de självständiga Tyska staterna med sina Katolska och Protestantiska furstehus var inte beredda på att lämna ifrån sig sin nyvunna makt. De strävade istället efter att stärka sin makt och sina intresseområden, bevaka sina territorier och införliva sina nyväckta förhoppningar. Allt detta sammanflätades med tidens dominerande religiösa konflikt, antingen de tjänade denna eller bara utnyttjade den för sina egna syften. Upplösningen av alla bestående maktförhållanden lockade eller tvingade slutligen grannstaterna till ingripanden som vidgade kriget till en europeisk konflikt av en dittills inte sedd omfattning.

Toledo, huvudstad i det från 1479 nybildade Spanien. 1563 flyttade Filip II huvudstaden till Madrid.
Foto: Tommy Sörstrand

Uppdelningen i två för krig förberedda stridande parter förkroppsligades genom de Protestantiska ständernas bildande av Evangeliska unionen 1608 under ledning av kurfursten Fredrik IV av Pfalz. 1609 besvarades denna sammanslutning av de Katolska ständerna genom Katolska ligan, ledd av en annan kurfurste, hertig Maximilian I av Bayern. Kejsaren Rudolf II kunde dock temporärt förhindra ett väpnat utbrott genom vissa eftergifter åt de många Protestanterna i hans arvländer, särskilt i Böhmen. Rudolf II dör 1612 och ersätts på tronen av sin bror Mattias.

Den beryktade defenestrationen i Prag den 23 maj 1618 brukar illustrera startskottet för den väpnade konflikt som skulle pågå genom olika krig i 30 år. Två av de kejserliga ståthållarna i det Tysk-Romerska riket, Vilém Slavata och Jaroslav Martinic, kastades ut genom fönstren på kungaborgen Hradcany av de förbittrade ständerna. Detta kom att beteckna den fullständiga brytningen.

Defenestrationen i Prag den 23 maj 1618, då två av de kejserliga ståthållarna i Böhmen kastades ut genom
fönstren på kungaborgen Hradcany. Har blivit en symbol för startskottet till det trettioåriga kriget. Samtida
träsnitt som genom boktryckarkonsten kunde spridas i pamfletter och flygblad. Bild hämtad från Wikipedia.

Denna brytning blev än mer oförsonlig då den nyligen tillträdde kejsaren Mattias följande år avlider och efterträds av den ärkekatolske Ferdinand II. Samtidigt som han valdes till Kejsare i augusti 1619 utsåg Böhmarna den Evangeliska unionens nya ledare, kurfursten Fredrik V av Pfalz, Fredrik IV:s son, till kung av Böhmen. Ett klart avståndstagande och avskiljning från det katolska kejserliga väldet. Liksom det protestantiska Tyskland på detta sätt ingrep i striden i arvländerna, drogs även den Katolska ligan in i denna strid, då Maximilian I av Bayern i oktober 1619 förband sig att i spetsen för dess armé hjälpa den hårt ansatte Kejsaren.

Krigets olika faser

Modell från Armémuseum i Stockholm som beskriver de Svenska trupperna under 30-åriga kriget. Foto: Tommy Sörstrand.

Första fasen - det böhmisk-pfalziska skedet 1618–1622

Detta skede avgjordes genom Maximilian I av Bayerns och Katolska ligans ingripande. Böhmarna företrädda av den Evangeliska unionen och Fredrik V av Pfalz hade vid två tillfällen under 1619 hotat Wien. I november i förbund med Gábor Bethlen av Siebenbürgen. Unionen blev i grund besegrade genom slaget vid Vita berget den 29 oktober 1620. Fredrik V av Pfalz jagades bort och förklarades fredlös. Den Evangeliska unionen upplöstes den 24 maj 1621, Protestantismen i Böhmen utrotades och landet förenades oupplösligt med de Habsburgska arvländerna. 1622 ingick Gábor Bethlen en för honom tämligen gynnsam fred med Habsburgarna. Han fick förvisso avsäga sig furstetiteln, men erhöll i gengäld sju Ungerska komitat och ett par områden i Schlesien.

Andra fasen - det nedersachsisk-danska skedet 1623–1629

Kriget utvidgas till att omfatta även norra Tyskland. Ernst von Mansfeld tidigare i tjänst hos Kejsaren i Nederländerna bytte 1610 sida och anslöt sig till den Protestantiska unionen. Mot slutet av 1622 hade han slagit läger med sin armé i Ostfriesland. Hans vapenbroder Kristian av Braunschweig anslöt sig i januari 1623 och bröt på egen hand in i den nedersachsiska kretsen, men blev ett lätt byte för den söderifrån framryckande kejserliga hären ledd av fältherren Johann Tserclaes Tilly, som slog hans vikande skaror i slaget vid Stadtlohn den 27 juli 1623. Tilly vände sig därpå mot von Mansfeld, som han inneslöt i Ostfriesland och genom uthungring tvingade att i januari 1624 acceptera ett av Nederländerna förmedlat fördrag, där han gick med på att upplösa sin armé. Gábor Bethlen av Siebenbürgen, som för sent dragit i fält för att samverka med von Mansfeld och Braunschweig, slöt en skyndsam med denna gång tämligen kostsam fred.

Den Habsburgskt-Katolska sakens fullständiga seger även i Nordtyskland väckte de Protestantiska grannarnas oro och gjorde den Tyska krisen till en i verklig mening europeisk fråga.

Svensk kanon med inskriptionen Deus Protector Noster - Gud skyddar oss.
Från Armémuseum i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Republiken Nederländerna hade utropat självständighet från Spanien 1581, men spanjorerna hade inte erkänt självständigheten. Därför deltog Nederländerna i trettioåriga kriget mot det Katolska, Tyskvänliga Spanien. Det protestantiska England, som tidigare haft en vänlig inställning till det Katolska Spanien, tog nu allt mer avstånd från Katolikerna. 1624 blev kardinal Richelieu minister i Ludvig XIII:s regering i Frankrike. Kardinalen var en ivrig motståndare till huset Habsburg, särskilt eftersom Spanien, som styrdes av Habsburgarna, försökte ta kontrollen i Alperna. England och Frankrike anslöt sig därför till Republiken Nederländerna.

Ett viktigt mål för Frankrike, Nederländerna och England var att få Sverige och Danmark på sin sida. Den 29 november 1625 slöt Danmark ett avtal med England och Nederländerna och gick in i kriget mot Tyskland. Det hade varit bra för Sverige om det Tysk-romerska riket gick under och de tyska småstaterna i norr vid Östersjön splittrades. Det hade underlättat för Svensk handel, men Sverige avvaktade och gick inte in i kriget på Frankrikes sida. För tillfället rådde fred med Danmark, men det kändes ändå svårt att alliera sig med sin evige ärkefiende.

Gutav II Adolf Svensk Kung 1611-1632. Beskuren oljereproduktion
från Armémuseum, Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Danskarnas deltagande i kriget slutade med en katastrof för den Danske kungen Christian IV. Slaget vid Lutter am Barenberge utplånade den Tysk-Romerske befälhavaren Tilly hälften av den Danska armén på 20 000 man. På den Katolska sidan fanns nästan inga förluster alls. Innan Sverige hunnit bestämma sig för en krigsförklaring slöts freden i Monzón mellan Frankrike och Spanien år 1629. Därmed var det Nedersachsisk-Danska skedet av trettioåriga kriget slut. Men det dröjde inte länge förrän krig bröt ut igen.

Tredje fasen - det svensk-tyska skedet 1630–1635

Sveriges kung från och med år 1611 var Gustav II Adolf. Under det tidiga 1600-talet höll Sverige på att växa till en stormakt i norra Europa, men landet var ändå utsatt. I väster fanns den ständige ärkefienden Danmark, i öster Ryssland och i söder det Tysk-romerska riket.

Tidstypisk modell från Armémuseum i Stockholm.
Foto: Tommy Sörstrand.

I Stockholm strävade man efter svensk kontroll av handeln på Östersjön. Det skulle göra Sverige rikt. Det som idag är de södra och västra landskapen i Götaland tillhörde Danmark. Sveriges enda andningshål i väster var fästningen Älvsborg, nära den plats där Göteborg idag är beläget.

I öster, på andra sidan Östersjön, tillhörde nuvarande Finland och Estland Sverige, liksom områden i nuvarande Ryssland. Marken där den ryska storstaden Sankt Petersburg nu ligger, mellan sjön Ladoga och Finska viken, låg den svenska staden Nyen. Mellan Ryssland och det Tysk-romerska riket fanns Polen-Litauen. Det var ett enormt stort land, som sträckte sig från Östersjön ner över hela Östeuropa till Svarta havet, där landet gränsade till Krimkhanatet. Huvudstad var Warszawa.

Alltså fanns det gott om konkurrenter till Östersjöns rikedomar. Gustav II Adolf och rådet i Stockholm röstade och kom fram till att man skulle gå in i kriget på kontinenten. Historikerna har länge tvistat om varför Sverige gick in i trettioåriga kriget. I äldre litteratur har man ansett att Kungen ville errövra den Tysk-Romerska Kejsartiteln, men idag är historikerna ganska överens om att handeln på Östersjön är en mer trovärdig anledning till kriget.

Modell från Armémuseum, Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

25 juli 1630 satte Gustav II Adolf foten på ön Rügen i norra Tyskland. Två dagar senare hade hela den svenska flottan anlänt till Peenemünde på ön Usedom och därmed inleddes det Svensk-Tyska skedet av trettioåriga kriget. Det varade åren 1630 till 1635. Gustav II Adolf ansågs av Protestanterna på kontinenten vara det lejon som enligt en gammal legend skulle komma norrifrån och befria de rättrogna och kallade honom därför Lejonet från Norr. Kriget i Tyskland blev en omedelbar framgång för de svenska soldaterna. Slag efter slag vanns.

Modell från Armémuseum, Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Slaget vid Breitenfeld, 7 september 1631, var ett av de mest framgångsrika någonsin för Sverige. Sverige deltog i slaget tillsammans med kurfurstendömet Sachsen och hade sammanlagt en armé på cirka 42 000 soldater. De mötte 35 000 Katolska soldater från Tysk-romerska riket, främst från den Katolska ligan. Gustav II Adolf förde själv befälet över de Svenska trupperna, tillsammans med de berömda Svenska officerarna Gustaf Horn, Johan Banér och Lennart Torstensson. Kurfurste Johan Georg I förde befälet över de Sachsiska trupperna. Befälhavare på Katolikernas sida var den beryktade Johann Tserclaes Tilly tillsammans med Gottfreid Heinrich von Pappenheim. Katolikerna förlorade 27 000 man, medan Protestanterna förlorade 5 500 man, varav 3 550 svenskar.

Illustration hämtad från Wikipedia.

Befälhavare på Katolikernas sida var den beryktade Johann Tserclaes Tilly tillsammans med Gottfreid Heinrich von Pappenheim. Katolikerna förlorade
27 000 man, medan Protestanterna förlorade 5 500 man, varav 3 550 svenskar.

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen. Heroisk och nationalromantisk bataljmålning av
Carl Wahlbom från 1855. Bild något beskuren och hämtad från Wikipedia.

I början av november 1632 befann sig den Svenska armén under befäl av Gustav II Adolf och den Tysk-Romerska under Albrecht von Wallenstein bara två mil ifrån varandra, och en sammandrabbning var oundviklig. Wallensteins armé samlades vid Lützen för att hindra svenskarna från att nå Leipzig. 7 maj hade svenskarna brandskattat München, och Wallenstein ville förhindra att samma sak hände i Leipzig. Wallenstein sände en kurir med ett brev till kavallerigeneralen Heinrich von Pappenheim i Halle, 50 kilometer därifrån, för att få förstärkning. Vid midnatt den femte fick Pappenheim brevet, och två timmar senare var han på väg mot Lützen med en förstärkning bestående av kroatiska ryttare. Wallenstein hade väntat sig ett Svenskt anfall redan den femte, men så blev det inte. I Lützen förberedde man sig och placerade ut musketerare och satte eld på staden. Röken från branden tillsammans med morgondimman försämrade sikten för Svenskarna när de anföll Lützen 6 november.

Modell från Armémuseum i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Svenskarna hade 6 200 ryttare och 12 800 fotsoldater. Tyskarna något fler ryttare men färre fotsoldater. Det var alltså två numerärt ganska likärdiga arméer som möttes. De båda arméerna stod uppställda mot varandra på varsin sida om vägen som ledde till Lützen. Svenskarna ryckte framåt, och kom över vägen. Man kände nu redan försmaken av en seger. I samma ögonblick anländer Pappenheim med den förstärkning som Wallenstein bett om. Pappenheim anfaller med de Kroatiska ryttarna Svenskarnas högra flygel, den mest framgångsrika, och tränger förbi Svenskarna. Samtidigt går Wallenstein till angrepp och tvingar Svenskarna tillbaka över landsvägen. Under befäl av Gustav II Adolf själv möter det småländska rytteriet Wallenstein. När smålänningarna attackerar hamnar Kungen bakom och ingen märker att Kungen blivit sårad. Hans häst, Streiff, travar iväg bort från de Svenska trupperna och omgiven av fiender så stupar han, Gustav II Adolf, Sveriges Kung. Ändå segrade Svenskarna, men förlorade sin Kung och en skicklig befälhavare. Pappenheims Kroatiska ryttare anlände alltför sent för att kunna påverka utgången. Heinrich von Pappenheimstupade stupade själv i striden, vilket var en stor förlust för Tyskarna och den Katolska sidan.

Modell från Armémuseum i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen tog Gustaf Horn och Bernhard av Sachsen-Weimar befäl över de Svenska trupperna. Axel Oxenstierna, rikskansler för den förmyndarregering som blev nödvändig att tillsätta efter kungens död, tog över som högste beslutare i frågor hemma i Sverige. Ingen icke kunglig person, varken förr eller senare, har haft så mycket makt i Sverige. Tronarvingen, Prinsessan Kristina, sedemera Drottning Kristina var vid tidpunkten endast fem år gammal.

Ännu var den svenska armén segerrik, och vann slaget vid Oldendurf 28 juni 1633. Men i och med slaget vid Nördlingen 27 augusti 1634 vände krigslyckan. Den Tysk-Romerska armén nu under befäl av Matthias Gallas och Kejsar Maximilian III själv tvingade Gustaf Horn att kapitulera. Den svenska krigsmakten i Tyskland under trettioåriga kriget var inte samma sak utan Gustav II Adolf.

Fjärde fasen - det svensk-franska skedet 1635–1648

Johan Banér utsågs till överbefälhavare över de Svenska trupper som fanns kvar nere på kontinenten. Det återstod omkring 15 000 soldater. Kriget inleddes i oktober 1635 och i slaget vid Dömitz besegrade Svenskarna de Sachsiska trupperna. Sachsen, som tidigare varit Sveriges bundsförvant, hade nu blivit Svenskarnas fiende och ingått ett förbund med den Tysk-Romerske Kejsaren. Danmark, som också varit på samma sida som svenskarna, började nu motarbeta Sverige. Det var oroliga för att ärkefienden Sverige skulle få kontroll över landområden söder om det Danska riket och därifrån kunna hota Danmark i framtiden. Svenskarna under Banér fick förstärkningar från Preussen under senhösten 1635 och i januari 1636 kunde Sachsen anfallas.

Skottland blev en ny bundsförvant när Johan Banér och Lennart Torstensson tillsammans med de skotska befälhavarna Alexander Leslie och James King ledde en Svensk-Skotsk här om 15 000 man i slaget vid Wittstock 24 september 1636.
20 000 man från Sachsen och andra delar av Tysk-Romerska riket, under ledning av Johan Georg I av Sachsen och Melchior von Hatzfeldt, besegrades.

Det svenska kriget i Tyskland fortsatte, och 1637 stannade den svenska armén i ett permanent läger vid Torgau. Samtidigt drabbade trupperna, fortfarande under Banér, samman med den tysk-romerske fältherren Matthias Gallas, vars armé var mycket större än svenskarnas. Under fyra månader försvarade Banér ihärdigt lägret vid Torgau, men slutligen tvingades den Svenska armén att retirera till Pommern. Banér korsade floderna Elster, Spree och Oder, men stötte på Gallas armé igen. Den här gången lyckades Banér lura Gallas trupper och besegra dem.

1637-38 blev svåra tider för Banér. Det verkade som Svenskarna skulle tvingas lämna Tyskland helt och hållet, men 1638 lyckades man samla ihop nya trupper i Sverige som skickades över till Tyskland. Återigen drabbade man samman med Gallas här och tvingade den att retirera in i Böhmen. I slaget vid Chemnitz 1639 besegrade Banér de Sachsiska trupperna igen och Svenskarna kunde ta sig in i Böhmen där de möttes av stora framgångar. Tillsammans med den Franske befälhavaren Jean Baptiste Budes de Guébriant planerade Banér att attackera Regensburg, där kejsar Maximilian III höll riksdag. Banér och de Guébriant trodde sig kunna marschera över Donaus is. Men deras planer gick om intet när isen smälte i januari 1641.

10 maj 1641 avled Johan Banér i Sachsen. Han var kanske den skickligaste befälhavare vi haft sedan Gustav II Adolf dog. Lennart Torstensson valdes till ny överbefälhavare.

Slaget vid Jankov i Böhmen 24 februari 1645 var ett av de blodigaste under trettioåriga kriget. 15 000 Svenska soldater under Torstensson tvingade den Tysk-Romerske befälhavaren Melchior von Hatzfeldt att kapitulera och överlämna sig själv som fånge åt Svenskarna.

Modell från Armémuseum i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

Torstenssons plan var att förena sin armé med de styrkor som stod under befäl av Transsylvaniens furste, Georg I Rákóczy. Transsylvanien var Sveriges allierade i trettioåriga kriget sedan 1643 och i krigets början stött den Protestatiska Evangeliska unionen genom Gábor Bethlen av Siebenbürgen. De svenska styrkorna stod utanför Wien, men Torstenssons plan gick om intet, då de Transsylvanska styrkorna inte anlände. I stället belägrade Svenskarna staden Brünn, nuvarande Brno i Tjeckien, under fyra månader. Efter det blev Torstensson allvarligt sjuk och tvingades överlämna befälet över de svenska styrkorna till Carl Gustaf Wrangel. Detta skedde i december 1645.

Samtidigt som Svenskarna krigade i östra Tyskland hade Fransmännen under Jean Baptiste Budes de Guébriant gjort samma sak i västra Tyskland. Fransmännen besegrade Tyskarna vid Kempen 17 januari 1642 och kunde tränga in i Württemberg, nära gränsen till dagens Schweiz. Där förenades Fransmännen under de Guébriant med sina landsmän under Louis II Condé, som tidigare slagits mot Spanjorerna och besegrat dem vid Rocroi 19 maj 1643.

Karoliner i språngritt. Karl XII:s soldater som drog ut i Europa i början av 1700-talet.
Modell från Armémuseum i Stockholm. Foto: Tommy Sörstrand.

I slaget vid Tuttlingen 14 november 1643 dog de Guébriant. Slaget slutade med att Fransmännen under Josiaus Rantzau besegrades av de Bayerska styrkorna. Den stupade de Guébriant ersattes av Henri de la Tour d'Auvergne de Turenne. Under honom och Condé besegrades Bayern igen vid Freiburg im Breisgau mellan den 3-9 augusti 1644. Under Turenne intog Fransmännen hela Rhen och Pfalz, men det var emellertid mycket jämnt mellan de Kungliga Franska och de kejserliga Tysk-Romerska arméerna. Vid Mergentheim 25 april 1645 besegrades Fransmännen av Tyskarna igen. Vid Allersheim 3 augusti samma år vann Fransmännen igen.

Efter Allersheim förenades de Franska trupperna under Turenne med de Svenska under Wrangel. Tillsammans attackerade man södra Tyskland och slöt förbund med Bayern, som tvingades överge den Tysk-Romerske kejsaren. Vapenvila slöts vid Ulm 4 mars 1647.

Kurfursten av Bayern bröt vapenvilan och slöt ånyo avtal med kejsar Maximilian III. Svenskarna tillsammans med Fransmännen attackerade då genast Bayern. En förenad Svensk-Fransk armé under Turenne och Wrangel besegrade en armé av Bayerska och kejserliga soldater under befäl av Peter Melander von Holzappel, vid Zusmarshausen. Svenskarna var särskilt segerrika. Efter segern vid Zusmarshausen plundrade Svenskarna och Fransmännen Bayern innan de drog sig tillbaka.

Samtidigt som detta skedde befann sig en annan Svensk armé i Böhmen. Den leddes av Hans Christoff Königsmarck och Arvid Wittenberg. Königsmarck lyckades inta delar av Prag.

1648 anlände den Svenska Prinsessan Kristinas kusin, den blivande Kung Karl X Gustav till armén i Bayern. Han övertog Wrangels position. Han fortsatte Königsmarcks belägring av Prag och stormade sedan staden, som blev det sista slaget i det lånvariga och blodiga 30-åriga kriget. Nästan på dagen för fredsförhandlingarnas undertecknande. Svenskarna försökte inta den Gamla Staden öster om floden, men hindrades vid Karlsbron. Då svenskarna inte kunde inta staden, plundrade man i stället slottet och många av skatterna som samlats av Rudolf II fördes till Sverige. Silverbibeln är ett sådant krigsbyte.

Krigsbyte från 30-åriga kriget. Ett religiöst standar. Armémuseum i Stockholm.
Foto: Tommy Sörstrand.

Kriget tog lustigt nog slut utanför murarna vid den borg i Prag där defenestrationen, den tändande gnistan, ägt rum trettio år tidigare 1618.

Slutfasen - Förhandlingar och slutgiltiga Konsekvenser

Efter långvariga preliminära förhandlingar hade det bestämts, att fredskongressen skulle ta sin början i Osnabrück och Münster den 11 juli 1643 enligt den Julianska kalendern. Detta beslut blev dock inte verkställt. Först i mars 1644 ankom de Franska sändebuden till Münster, och den 27 mars samma år höll den svenske ambassadören, friherre Johan Oxenstierna, son till Axel Oxenstierna, sitt högtidliga intåg i Osnabrück. En mängd obetydliga tvister bidrog dock till att förhala fredsarbetet ytterligare ett år. Lennart Torstensons seger i slaget vid Jankov 1645 gav äntligen större intresse för förhandlingar. Sändebuden från de olika Tyska ständerna samt från Venedig och Spanien ankom och slutligen i november 1645 anlände den kejserlige ministern greve Maximilian von Trauttmansdorff och då kunder överläggningarna börja på allvar; i Osnabrück mellan Kejsaren å den ena sidan och de evangeliska ständerna och Sverige på den andra sidan, i Münster mellan Tysk-Romerska riket och Frankrike.

I territorialfrågor, där det huvudsakligen gällde ersättningsanspråk av riket, höll Sverige och Frankrike samman och understödde varandras fordringar, men i de religiös-kyrkliga tvistefrågorna tog Sverige alltid parti för de Tyska Protestanterna medan Frankrike mer gynnade yrkanden från de Katolska riksständerna, i synnerhet Bayern. Kejsaren stod så gott som utan anhängare. I de religiösa frågorna blev han tvungen att göra alla de eftergifter, som han i det långa kriget sökt undvika mycket på grund av trycket från Sverige med sina Protestantiska Tyska fränder. Även avseende rikets världsliga och politiska angelägenheter tvingades han att lämna ifrån sig nästan alla de befogenheter, som han dittills ägt. Freden undertecknades i Osnabrück och Münster lördagen den 14 oktober 1648.

Sverige och Frankrike blev genom fredsfördraget garanter för freden, vilket innebar att om det blev krig någonstans i Europa skulle de båda länderna intervenera för att få ett slut på kriget. Sverige fick en liten penningsumma av Frankrike för att Sverige skulle ha råd med trupper och truppförflyttningar i Europa. Ett belopp som långt ifrån räckte till att finansiera uppdraget.

Kongressen var Europas första allmänna fredskongress.
De viktigaste punkterna i freden var:

Religiösa bestämmelser
Full likställighet, æqualitas exacta mutuaque, för Katolska och Protestantiska riksständer i överrensstämmelse med Augsburgska religionsfreden från 1555, som bekräftades och skulle gälla alla riksständerna.

Avseende de andliga godsen bestämdes ett värdedatum som referens och fastslogs till
1 januari 1624. De områden som vid det datumet var Katolska skulle förbli det och de som hade sekulariserats skulle fortsätta att vara det.

I de enskilda länderna skulle invånare av annan religion än den stadsfästa få rätt till samvetsfrihet, husandakt och tillåtas att utvandra.

Statsrättsliga bestämmelser
En ständig riksdag skulle inrättas i Regensburg, där de Katolska och Protestantiska ständerna skulle vara likställda. Riksdagen skulle utöva rätten att stifta lagar och rätten att beskatta. Tyskt centralstyre hade genom beslutet i princip utplånats.

Riksständerna fick full landshöghet, vilket i praktiken betydde frihet att besluta om inre angelägenheter, samt rätten att ingå förbund med varandra eller utländska makter. Dock inte i pakter som vände sig mot Kejsaren.

Territoriella bestämmelser
Sverige och Frankrike som garanter för en fortsatt fred och vinnare av kriget fick territorier i det nu decentraliserade och uppdelade Tyska riket. Förutom kontroll och fortsatt närvaro i delar av riket betalades en stor summa pengar ut som ersättning till trupperna. Både Sverige och Frankrike fick genom fördraget också rätten att tillsätta viktiga poster.

Furstar som förlorat land under kriget skulle återfå det.

Schweitz och Nederländerna skiljdes helt från det Tysk-Romerska riket och blev självständiga länder.

Den Europeiska kartan efter Westfaliska freden 1648. Bild Wikipedia.

Efter freden förhandlades i Nürnberg från september 1649 till juni 1650 om fredsbestämmelsernas verkställande, varefter den definitiva exekutionsrecessen utfärdades. Den egentliga konsekvensen av freden blev att den Tysk-Romerska dominansen decimerades och skapade utrymme för nya aktörer utanför den Katolska sfären både i och utanför det vi idag kallar Tyskland.